slagarinna med ett uttryck af ovisshet, studsade hastigt tillbaka och skrek: — Nå, gud förbanne mig! Jag bedrager mig icke; det är mamsell IIenriette och grefve de Nerac! Två utrop af förskräckelse hördes samtidigt. — De äro desamma! återtog skogsströfvaren, hvilken fortfor att betrakta dem; förklara för mig, herr grefve... — Tyst, olycklige, tyst vid ditt lif! afbröt Louis, i det han med häftighet drog honom afsides. — Skulle herr de Nerac hafva något att frukta? frågade äfventyraren lägre och med intresse. Den unge mannen betraktade honom med misstroende. — Hvem är ni då, svarade han, och huru känner ni mitt namn? — Känner icke grefven mig? — Nej. — Icke heller mamsell Henriette? — Jag söker förgäfves erinra mig. — Har mamsell då helt och hållet glömt en gammal bekant, tjufskytten i Iremblaie? — Pierre Laffut! utropade den unga damen med glad öfverraskning. Är det ni, min gamle beskyddare och vän? Hon hade mot skogsströfvaren utsträckt sina begge händer; han emottog dem i sina och kysste dem med värma. — bet är sant, sade grefven, som