Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1869, sida 2

nar den de träd, hvilka vinden visserligen böjer, men icke afbryter. — Säg mig detta ännu en gång, Henriette; jag har behof af att öfvertyga mig, att du icke finner landsflykten smärtsam. — Huru skulle den kunna vara det, så länge du förblifver hos mig? Hvad du kallar landsflykt, är endast ett aflägsnande från hvad som besvärade och förföljde oss; det är rättigheten att lefva ensam med dig och endast för dig. Hvilket ljufvare vilkor skulle man kunna förelägga mig? Vi qvinnor sätta icke vår ärelystnad i stora konungariken; den vi mest älska är den, som vi kunna omsluta med våra armar. Louis betraktade henne med ömhet och beundran. — Vet du hvad jag erfar, då du så talar till mig, Henriette? sade han efter ett ögonblicks tystnad; i början känner jag mig lycklig, sedan förvånas jag... — Förvånas? — Ja; då jag påminner mig allt hvad jag sett hos andra, frågar jag mig, hvarföre ett undantag skall göras till förmån för mig, och hvad jag gjort för att förtjena en sådan kärlek? — Du har sökt den, min vän; du har för den uppoffrat din förmögenhet, din rang... — Icke så högt, Henriette!