Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1869, sida 4

För Lördagsqwällen. Ä Bladet wänder sig! Lifwet är en bok, och ödets windar far kasta om dess blad. För ingen af oss blir samma sida beständigt uppslagen. Bladet wänder fig, mi läfa en ny sida, och åter en, och åter en, — och så fort, ända till den fifta. Tröstfulla och glada sanning! Tron der på leder att fatta denna föresats: förs I twifla aldrig! Du gråter nu, — fe bladet mänder fig — och du ler! Du lider — bladet män: der fig, och du njuter! Och du, fom är lycklig nu, äfwen du stall någon gång fe din sällhets blad mäns da fig för att wisa dig sorgens. I Men blif ide modfälld; har du ide hört stormen resa fig och lugnas åter, har du ej fett äskmoln uppstiga på en fommarz himmel och åter förswinna? Se bladet wänder fig — och du har din fröjd, din klara himmel åter. Hwilar äfwen för någon tid winden ftilla, och du måfte länge dröja — lansle wid en forglig episod, få — förtwifla aldrig! Ewig stilltje finnes ej under himmelen. Tålamod blott. Hör winden fpes lar åter — bladet wänder fig, — och med swällande segel förs du åter framåt på dansande böljor. Od efter att ha genomläst många måns ga blad, efter att ömsom ha lidit och njus tit, gråtit och skrattat — när du tröttnat wid dessa ewigt wexlande uppträden — när ditt öga matt och utan intresse hwir lar på den för dig bleknade skriften — då, ännu en gång wänder sig bladet — och du hwilar! Natten är inne — windarna tiga. Dö dens blad! hwi höjer det fig dock såsom rördes det af ofända andekrafter? War ide allt flut? Nej. Se den nya mors gonrodnad, — se solens eldstråle — känn lifwets friska andedrägt — — dödens blad har wändt fig — du fer det ewiga lifwets. (Fr. Bremer.)