wid atironens inträte på ven byrälratiska banan nå fin kultimationspunkt; foltskolläraresfeminariernag för ten sanna folts upplygningen farliga läge, der de frodas i stugnan af ett swart fonfiftorinm; — tanten på allt retta, säger jag, och mera tylitt bar gifwit sig luft i de vemofra: tista rörelser, fom kallas folkmöten. Men detta uppträdande å folkets fira lunde naturligtwis ej ske, utan att wäcka ett oerhördt uppseende. Också utgöra folkmöten onellinen dagens wiatigaste företeelse. Det reaktionera partiet, för hwillet dedsa möten måste wara en nar gel i ögat och en syl i näsan, har ej heller blunrat för denna företeelse, utan med alla till buds stående medel sökt håna och bespotta en rörelse, som synes båda det en snar undergång. Ja, det slyr ej en gång att genom skamlösa, med gemena ofanningar blandare, tillwiteljer förwrida och förwränga deras syfte samt smutskasta de fosterlandsälskande män, som i adresser uppmanat det swenska folket att almänt uppträda od) begagna fin urgamla frihet: friheten att samlas och rårpläga öfwer landets wigtiga an gelägenheter. Men lånat ifrån att föl tet låter inwagga fia i illuforiffa dröm mar, börjar det twärtom alltmer wakna till besinning om fin bedröfliga ställnina. Med ögat en gång fäftort på målet, går tet, upplyft af trydfriheteng sol, framåt på ljusets bana. Och en gång inne på ten rätta banan, skall det af inga förstar och wälvigheter, inga dragonader och Winterfalvor, inga dödestraff och bilor, inga leara tidningsorganers lidel: sesulla utlåtelser strämmas att nedtysta fin stämma; ja, ingenting i werlden skall då förmå trotsa dess röst, ty folkets röst är Gurs röst. — h— N.