Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1869, sida 3

ken af do sistnämnda var det lätt att ana, det skogslifvet och ensamheten voro nya för dem. Isynnerhet kunde den unga damen icke dölja sin naiva förvåning. Sittande bredvid sin ledsagare, betraktade hon efter hvarandra skogarna, sjön, himmelen och lät derefter blicken falla på den unge mannen, lika som om hon velat gifva honom del af sin glädje och öfverraskning. Det landskap, som framställde sig för deras åsyn, bar också i sanning karaktären af en vild storhet, hvars imponerande effekt blott vanan vid dylika scener kunde förringa. Till höger utsträckte sig en slätt i en infattning af höjder, på hvilkas spetsar reste sig ofantliga skogar. Nedanför betäcktes sluttningarna af ett fint gräs, hvilket några elgar betade. En öppning afbröt denna gördel af höjder och i djupet af denna framstod för betraktaren ett gränslöst perspektiv af höjd vid höjd, dal vid dal ända bort vid horizonten. Till venster sjön, knappast krusad af en bortdöende vindflägt, och glänsande i solen såsom en silfverskifva; slutligen gapade i midten en ofantlig lavin, betäckt med nyligen af elden härjade buskar och brända klippstycken. Men af hela denna frappanta scen voro trifvelsutan de, som betraktade den, de märkvärdigaste. De två per