Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1869, sida 3

hörde. Mellan de mest förbittrade fiender inträdde ett slag vapenhvila, såsom genom en tyst öfverenskommelse; kroppens svaghetstillstånd hade meddelat sig till själen; man hade icke mer styrka att hata hvarandra, och för att strida, hade behöfts alltför mycken ansträngning: man nöjde sig med att undvika hvarandra. Häraf blef också en följd, att resande, som nödgades färdas genom ödemarkerna, icke iakttogo de försigtighetsmått, som eljest voro af nöden, och man gjorde halt på hvilket ställe och vid hvilken tid som helst, utan annan omsorg än den att finna skugga; tröttheten hade kommit i stället för vapenhvilan. Det behöfdes inga andra än dessa undantagsförhållanden för att rättfärdiga den rast, som en trupp resande tog på norra stranden af Cedersjön, på gränserna af Hög-Canada. Icke blott den ställning man intog mellan sjön och skogen, hvarigenom hvarje öfverraskning var lätt och flykt omöjlig, var stridande mot vildarnes vanliga stridsgrundsatser; man brydde sig jemväl icke om att på något sätt undandölja röken, som uppsteg från lägret, eller spåren som ledde dit. Den trupp, hvarom fråga är, bestod af 5 Huroner, hvilka utgjorde eskort åt en ung man och ett ungt fruntimmer, som synbarligen anförtrott sig åt deras erfarenhet. Vid första anblis