Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1869, sida 2

vände sig konungen till sin trogne följeslagare v. Rosen, som äfven nu stod vid hans sida, sägande: detta är säkert en pommersk bonde. På tillfrågan hvem han sökte, svarade bonden: hans majestät konungen. Denne gaf sig genast tillkänna och sporde bonden om hans ärende. IIvilka mägtiga känslor nu svällde i vår pomrares barm, hvad den tår betydde, som dallrade i hans öga, hur rörande dessa enkla ord voro, som flöto öfver hans läppar, då han böjde knä vid hjeltens fot och i hans haud nedlade den välförvarade skinnpungen med de 100 dukaterna — detta förmår svårligen nägon skildra. Äfven så svårt torde det blifva att beskrifva konungens öfverraskning och glädje, man kunde säga förtjusning, öfver detta sällsporda prof på undersåtlig trohet och tillgifvenhet. Efter några ögonblicks begrundande blottade konungen sin värja och sade: med detta goda svärd dubbar jag dig härmedelst till riddare och adelsman, såsom lön för den vackra hjeltemodiga gerning du utfört. — Nej, eders majestät, svarade bonden, detta vore en fåfängt förspild nåd, ty jag är en god bonde, men skulle blifva en dålig riddare, dessutom torde eders majestät i sådant fall uti adeligt stånd böra upphöja hela byalaget, ty hvar och en af mina kamrater stod färdig att med lika gladt hjerta och villig håg åtaga