Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1869, sida 4

Hwarjehanda. Nya rön om hundens instinkt. Mickel är en liten hund, som oupphörliat i flera års tid färdats fram och till: baka på wåra jernwågar, der han blifwit alla konduktörers, lokomotivförares och eldares gunstling. I början skerde resan till fots emellan stationerna, men snart fann han en god plats å lokomotivet, der han han numera alltid flår fig ned. Man fer honom den ena dagen i Jönköping, den tredje å någon annan hufwurstation. Han besöker ofta Malmö, och hwar man fer honom bes finner han fig i närheten af ett totos motiv, dock har han någon gång gjort en liten afstickare till Köpenhamn och öfwer Helsingörsbanan begifwit sig till Helsingborg, ver han åter befunnit fia hes fina gamla bekanta. Mickel börjar nu bli något beqwäm af fig, och har lagt betydligt på hullet. Hand porträtt pryter wåggen i talrika konduktörers och lokomotivförares boningar. Knap past någon menniska i Swea land har förwärfwat fia få mycken personlig mäns skap, som denna lilla hund. Att hunten kan reflektera, synes af följante berättelse, för hwars sanning wi kunna garantera. Kyrkoherden C. här i stiftet har en wacker pudel, som wid åtta månaders älrers fick följa fin husbonde till Malmö, rer natten tills bragtes. Setermera war hr C. på ett helt år ej borta någon natt, och hang enda utfärder gälde socknebud, dä pudeln