och 2 lod kalmusrot, fom i pulverform 3 morgnar å rad gifwes 2 sulla matskedar blandadt med något rostadt mjöl, fuktadt med ett litet qvantum sexgradigt bräns win. Efter 3 dagars förlopp fan samma medel förnyas, och repeteras på nämnde sätt 4: a 5 gånger. Synes äfwen detta ide ha någon werkan, fan man försöka med en full matsked terpentinolja, utrörd med ett qvarter mjöl, samt 1 siedblad si rup och 2 matskedar watten. För kalftor är sistnämnde medel icke anwändbart, utan bör för dem nyttjas förut angifna dekokt på arnicablomster, äfwensom 25 a 30 gran swafwelbundet jern i förening med 1 a 2 lod pulveriserad angelila eller lalmusrot ingifwen med mjöl en a twå gåns ger om dagen, Jernvitriol, npplöft i watten, 12 lod i 4 kannor matten, begagnas såsom stärlande badningar på ertremites terna. Om efter jerningifningen förftoppning ffulle inställa fig, begagnas wertsamma lavemanger. Föröfrigt hållas Eres aturen warma och wäl försedda med torrt strö, och wid inträffad tyla i ertvemiteterna, gnidas dessa med förut beftrifna fåpefprit. erillal och Åtioten. Jag såg en gång en moder stolt och glad, Som hoppfullt för sin älsklings fram tid bad, Förståndets ljus ren alänste i hans öga Naär fjelf han bad till Fadren i det höpa. Jaa få en annan mor af tårar stum, Knåäböja i fin älsklings hwilorum, Hon bad, hon ock, men ack! med krossadt hjerta På jorden fanns ej tröst för hennes smårta, Ty barnet, fom hon smekte wid sin fot, Det war, o, grymma ord, en idiot, Mot morren sträcktes merwetelöst dess händer Likt blomman som mot solens ljus sia wänder. Men modershjertat klappar mera warmt, Su mer dess kärleks föremål är armt; Det liver alt, fördrager allt och hoppas. J aldrig bleknad tro dess ömhet knoppas. Och sist en gång när dessa mörrar twå Med fina barn för Herrans domstol stå, Hwem wet hwem tå af tem är sällast worden, Kanhända hon, fom war det minft på jorden. Ty bennes barn, fom genom tiven pid Med bunden tunga och beslöjad blick, Det såg ej werldens lockelser, ej hörde Den synt, som Skaparns mästerwerk förstörre. Det andra barnet, fom förstånd och kraft Oc kanske snille, gors och lyda haft, Kanbänta aick det unter lefnarsfärren, En andlig idiot, igenom wertten. Ty icke alltid snillet är tet bloss, Som på ten rätta wägen leder oss, Oh ren fom större gäfwor fått i lifwet Åt honom blef oc större anfwar gifwet. Och hwarie gång en itiot jag fer, Gurts rårslag klarnar för mig mer och mer, Jag tänker: Han wil denna fjäl bewara Från frestelser, från fynd och sorg och fara. Och fift när idiotens själ blir fri, J englars chör i salig harmoni Han skall med klarnad blick och frigjord tunga FANA af a 4. ff AR