Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1869, sida 2

— Ack, Marquard! svarade Ingeborg med en suck, åt vår ära hafva vi nog offrat, vi hafva blott tänkt på den hela vårt lif igenom; låt oss också en gång tänka på vår lycka. — När skall han då draga bort. — Genast, så snart vi få hans utrustning i ordning. — Den kommer att kosta mycket. — Men vi skola anskaffa den. — Huru skall detta blifva möjligt? — Jag har redan funnit en utväg, svarade han förnöjd och gnuggade händerna. Vi behöfva blott sälja den lilla ängen, som ligger der nere vid alarne norr från gården. Ingeborg ryckte med ett leende på axlarne. — Det hafva vi ju redan mångfaldiga gånger försökt, utan att någon visat lust att köpa den. — Så skaffa vi väl penningarne på annat håll, svarade Marquard, för hvilken i detta ögonblick intet syntes omöjligt. Följande Söndagen, efter slutad gudstjenst blef det kungliga uppbudet uppläst från predikstolen. Vid detta tillfälle utbjöd Marquard Trane sin äng, men som Ingeborg förut sagt, anmälde sig ingen köpare. Marquard funderade på nya utvägar, uppgjorde allehanda planer och rådfrågade sig med sin vän, den gamle presten; men penningar till Erlands utstyrsel kunde