Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1869, sida 2

drade fråga fortfor han: Det visar sig en utsigt till att kunna foga en skärf till vår slägts ära. — För hvem? frägade Erland. — För dig. du lycklige! Hans kungliga majestät låter utgå ett uppbud. I morgon kunna vi få höra det från predikstolen i Veisel. Alla vapenföra skola samla sig kring landets fanor; der skall äfven du, min son! kunna finna en plats, som är värdig ditt stånd. Du skall bana dig en väg och kunna foga nya bragder, nya lagrar till dem hvaraf vår familj redan har att berömma sig. År icke detta en härlig utsigt? Ingeborg syntes icke dela Marquards hänryckning. — Du vill bortsända vår ende son, svarade hon bedröfvad, till kriget, till döden? — Nej, till äran, svarade den gamle ädlingen. — Ja, min far, inföll Erland lifligt, jag måste dit, jag längtar efter ett rörligt, verksamt lif; jag skulle duka under, om det lif jag här förer alltid skulle fortfara. — Nå välan då Erland! sade Ingeborg, drag i kriget, om det är din fars vilja; men lek icke öfvermodigt med ditt lif, — tänk på oss, som i dödsångest skola förbida dig. — Den förste måste du vara mot fienden! utropade den gamle; den förste, min son, det fordrar din ära.