Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1869, sida 2

icke anskaffas. Efter läng strid och mängen sviken förhoppning, fattade han ändtligen det svåra beslutet att afyttra sin klenod, den gamla guldbägaren. Dagen derpå, då familjen var samlad kring det enkelt uppdukade frukostbordet, sade Marquard till Ingeborg: — Jag tänker i morgon göra en liten utflykt till Bygholm, för att helsa på Nils Bilde. Han är min gamle vän och står i några förbindelser till mig. Som han är rik skall han kanhända hjelpa mig ur förlägenhen. — Men, kära Marquard, svarade Ingeborg, betänk ändå den långa vägen. Vore det icke bättre om du skickade Erland? — Nej, jag går heldre sjelf, jag skall kunna uträtta mera än han. — Nå, som du vill då. Om du intet har deremot, besöker jag under tiden fru Birthe på Engelsholm. Förberedelserna till resan voro snart ombestyrda. Nästa morgon lemnade Marquard i full gala Mindstrup, med blankpolerad värja, grå hatt och den bekanta bruna rocken. Sin dyrbara skatt, bägaren, gömde Marquard, höljd i en duk, ien af rockfickorna. Ingeborg hade sett honom taga bägaren från hörnskåpet, polera den och ioveckla den i duken; men då Marquard sökte dölja den för hennes blickar, lemnade hon rummet och låtsade, som om hon icke märkte