Guldbägaren. Berättelse af Carit Etlar. (Öfversättning.) (Forts. från n:o 33.) Han tog blommorna från Erland och presenterade dem med värdighet och ett förbindligt leende åt sin dotter. — Det går min son liksom det gått med oss andra, sade han. Vi kunna blott visa er den goda viljan att egna våra gäster de skyldiga uppmärksamheterna. Anua mottog; blommorna och såg på Erland med ett tacksamt leende. — De äro af min lilla rosenbuske, svarade hon halfhögt. — Ja, svarade han, den har sedan dess blifvit stor. Snart derefter anmälde Dorothea Annas tjenare. Denna steg upp för att taga afsked. Fru Ingeborg tryckte hennes hand och lemnade hastigt rummet, för att dölja sina tårar. Erland lindade båda armarne om Annas hals och utropade: — Lef väl, min kära, goda syster! Marquard kastade en sträng och straftande blick på honom; han tycktes icke märka detta, utan följde henne ända till trappan. Då de kommo till porten, stannade Anna plötligen och utropade: — Ett ord, blott ett enda ord, in