Norrländska Korrespondenten – 27 april 1869, sida 3

fadrens sköna, ädla och öppna ansigte, blott i vekare och mera afrundade former och detsamma vemodiga och melankoliska leendet. — Nu slog klockan åtta, hviskade Ingeborg efter en lång oafbruten tystnad. Hvad jag gläder mig åt sommaren och de långa dagarne. — Ack ja, min älskade! svarade Marquard, äfven jag gläder mig deråt. Om sommaren spara vi åtminstone eldning och ljus. Men hvar är Anna i afton? Jag har icke sett henne på hela dagen, hvarföre kommer hon ej? Hon vet ju, att jag längtar efter henne och hennes sång. Fru Ingeborg teg; hon kastade en bedröfvad och smärtfull blick bort till Erland. — Hon kommer icke, hviskade hon sakta. — Hon har väl gått ner till Weisel till presten, sade Marquard, utan att gifva akt på det smärtsamma uttrycket i Ingeborgs ansigte. — Ack nej, svarade hon. — Så är hon väl nere i byn och skall snart komma. — Hon kommer aldrig mer, svarade Erland doft. Marquard kastade en öfverraskande blick på sonen, log och upprepade frågande: — Aldrig? hvad vill det säga?