vande, få widrig oc) onaturlig? Är det ej emedan en röst i wårt eget. hjerta fär ger oss, att qwinnans wäsende bör wara lärlet, hennes bestämmelse att älffa och hennes lust att uppoffra sig för hwad hon älskar. Våt då blott ej sjelfwa denna fär: let, fom är wår lifsluft, besmittas af sjelfwiskhetens isande flält! Må wi söla att, lilsom solen, sprida wärme oc glädje, ej blott i mår närmar ste trets, utan äfwen såsom barmhertighetens sändebud till alla fom pdehöfwa wår hjelp och tröst. O mina systrar! Låtom oss emottaga det sköna wärf, hwarmed himlen dewärs digat oss! Låtom oss lida, älska, trösta och finna wår ljufwaste belöning i mår ädla bestämmelse, i sjelfwa utöfningen af wåra pligter mot de lidande, som ju alla äro wåra syskon. Då skola wi ock en gång mötas af de nådefulla orden: Owad j hafwen gjort eu af dessa minsta mina bröder det hafwen j oc gjort mig. N. A. (H. N.)