— Bellaglig olyckshändelse. Från Kalmar skrifwes: Onsdagen den 7 d:s omkring tl. 10 på aftonen, sedan husdfoltet redan gått till sängs, fommoilasinnade personer till torparen Peter OlEsons i Thorsås by belägna bostad, ber de med wåld inslogo 3:ne sönsterlufter. Förskräckt häröfwer, rvufade Peter Ols fon genast ur sängen, hwarefter han, påklädd, tog bössan med fia och uttommen aflossade ett skott, vå nidvinggmers karne genast togo till flykten. Emellertid hade hustrun, mannen owetande, jmu: pit fig ut i mörtret, i tydlig afsigt att hos en närboende granne söta hjelp; men då denne ej träffades, återwände hon, sakta gående, emot hemmet. Peter Olsson, fom ånyo laddat bössan, observerade, att en person närmare fig och troende, att denne ärnade smyga sig in i huset, fattar han posto wid husknuten. J samma ögonblick hustrun ämnade öpp na dörren, brinner skottet af och träffar henne i underlifwet. Hon hade nog styrta att släpa fia öfwer tröskeln in på aclfwet, der hon föll och afled inom 10 mir nuters förlopp. Man kan tänta fig mannens förskräckelse, när han mid intomsten möttes af den förfärliga synen af fin döende hustru. Tidigt på mors gonen begaf Olsson sig till länsmannen och omtalate olyckshändelsen, hwarefter han samma bag blef afsänd till läng: cellfängelset, i afbidan på ransakning. — Om laudstings-erdförande-frågan på rifgdapen meddelar en forrefp, til N. A. följande pikanta skildring. Lagutskottet, der landshöfdingen Erik Sparre förer ordet, äfwen i bokstaflina mening, ser alltid med surt öga på hwarje föreslagen förändring af gällande lagar och förändringar. Så äfwen här. Men detta utskott, med dess förutfattade mening och inbillade sjelftillräcklighet, gör fig ej alltid tid — om förmåga och fin nes — att motivera fina beflut på ett bindande och lyckadt fött. Hufwudsktälen, bwarför hr Å. Jons: sons motion afstyrktes, woro: att det fordras mycken wana wid offentliga wårf och skicklighet för att tunna leda ett lantös tings förhandlingar, hwarför det lätt lunde hända, att ett landsting blefwe få sammansatt, att inom detsamma ej wore att tillgå någon lämplia ordförande; att erfarenheten hittills åvagalagt, att mid landstingsmannawal den mer framjftår ende förmågan och den större medbor: gerliga förtjensten fått wika för merdelmåttan; och slutligen — naturligtwis! — att landstingsinstituticnen ännu wore få ny hos oss: när den hunnit mer utwecklas, och folket uppnått en större mognad för den sjelfstyrelse, fom med denna institution åsyftas, då torde en förändring, fåran fom ven nu föreflagna, finnas lämplig! Denna motivering inhöstade åt laputskottet hela skurar af owett, och det war wälförtjent. De fleste af fammarens ledamöter äro naturligtwis landåtingsmän och de kände sig smärtsamt berörde af degradationen att wara endast medelmåttor gent emot de utmärftare förmågorna och större medboraerliga förtjensterna, fom sutto i laputffottet, men ännu ej lyckats få säte och ftämma i något lantsting. Man är fia sjelf närmast, och tet nårmaste är naturligtwis ens eget skinn. Ingen wille