Norrländska Korrespondenten – 23 april 1869, sida 2

ne. Hon har bestämdt rödt hår och är säkert skefögd. Den gängen behöfde jag ej svara, emedan jag i detsamma blef bortförd till dansen, rätt glad öfver att slippa ifrån det pinsamma förhöret. Jag beslöt att undvika honom den återstående delen af aftonen, säker om att han snart skulle få veta med hvem han talat. — Det var ett lustigt skämt, tänkte jag. Till och med hans tvärsäkerhet skall bli rubbad, då han får veta att han på ett sådant sätt talat med mig om mig sjelf. Aftonen förflöt hastigt. Jag såg emellanåt den smärte, unge mannen med de glänsande ögonen, men jag skyndade alltid undan, då han närmade sig. Vid frukostbordet morgonen derpå berättade jag mitt äfventyr under allmän munterhet. Några dagar derefter åkte jag ut med min moder, för att göra ett besök hos fru Reichman, då vi träffade herr Gutherz der. Vär värdinna, hvilken på länge endast hade sett min mor hemma i sin boning, var mycket glad öfver denna visit. Efter helsningarne började de två matronorna ett långt samtal och arftagaren närmade sig till mig i det han sade: — Ack miss Werner, kan ni förlåta min oskicklighet sista gången vi träffades. Jag vet icke på hvad sätt