Norrländska Korrespondenten – 23 april 1869, sida 2

rade jag, om detta är rätta namnet. Jag visste hvad som skulle följa, men ville ej upptäcka mig sjelf. — Jag tror nog det är det rätta. IIon har nyligen fätt ärfva. — Ja, det har hon. — Vill ni visa mig henne? Hon lär vara här i afton. — Jag ser henne inte för tillfället, svarade jag. Det var bokstafligen sannt. Jag såg mig omkring och försökte att se så uppriktig ut som möjligt. — Nå miss Elise, fortfor han — han hade rätt uppfattat mitt namn och detta kom mig rätt väl till pass — säg mig nu hvad ni hade gjort, om ni fätt ett legat med samma vilkor som miss Werner? Jag antar att ni känner de närmare omständigheterna. Naturligtvis faller det af sig sjelft, att något sådant ej kan inträffa med er, men låt oss antaga att det kunnat ske, hvad hade ni då gjort? Skulle ni inte med motvilja tillbakavisa ett sådant anbud? — Nej, svarade jag, jag skulle antagit det och varit mycket tacksam. — Åfven om man endast gifvit er dessa peugar derför att ni är för ful för att blifva gift? Jag trodde icke att något fruntimmer skulle vara så fördomsfritt. År då miss Werner verkligen så ful? — Afskyvärdt! svarade jag. — Jag längtar efter att få se hen