Norrländska Korrespondenten – 23 april 1869, sida 2

lugn, som han tycktes ega. Jag visste ej hur jag skulle inleda samtalet och denna känsla är alltid pinsam, men lyckligtvis kom den unge mannen mig till hjelp. — Det var ju ni som sjöng nyss? frågade han. Jag bejakade hans fråga. — Då har jag er att tacka för en stor och sann njutning, fortfor han, i några väl valda ord berömmande såväl kompositionen som utförandet. — Denna sång, tillade han, uppväcker hos mig månget ljuft minne. Jag älskar sången i allmänhet och är en passionerad beundrare af musik. Det gläder mig mycket att här finna beslägtade själar. Det hade jag sannerligen ej väntat mig. Man hade sagt mig att denna småstad var den tråkigasta i verlden, men jag ser att jag blifvit missledd. Jag har knappt varit här i tre timmar, innan jag blir på det hjertligaste emottagen, lemnas tillfälle att se många goda ansigten och får höra en hänförande sång. Herr Guthers sätt att underhålla ett samtal och hans talang att säga artigheter voro mycket stora, hvarför jag ej behöfde säga ett enda ord. — Det skall finnas ett ungt fruntimmer här i staden, en miss Warner eller Werner, som jag bra gerna ville göra bekantskap med. Känner ni henne? — Jag känner en miss Werner, sva