Norrländska Korrespondenten – 23 april 1869, sida 2

bortv — hade jag den pinsamma förnimmelsen att någon starkt fixerade mig, en känsla, som framför allt annat är mig särdeles obehaglig. Jag var derföre glad när sången var slut och jag kunde bryta förtrollningen genom att se upp. Då uppfangade jag strålarne af tvenne mörka ögon, hvars glans tycktes förhöjd af något som liknade tårar, hvilket jag likväl ej fick tid att närmare förvissa mig om, emedan egaren, liksom han skämdes öfver sin rörelse, skyndade att dölja dem. Il vilket erkännande för min sång! tänkte jag. Dansen började ånyo och straxt derefter inträdde fru Reichman i salen vid armen af en smärt, vacker, ung man, egaren af de glansande ögonen, hvilka nu spelade med särdeles liflighet, under det han med glädtig uppsyn lyssnade till fru Reichmans vältalighet. De voro midt framför mig, då en tjenare utkallade fru Reichman. — Ack Louise, det är herr Gutherz, sade hon då till mig, var god och underhåll honom tills jag kommer tillbaka. Efter denna oceremoniella presentation, skyndade hon bort. Arftagaren satte sig bredvid mig och sade helt uppriktigt, att han var mycket glad öfver att få samtala med mig. Jag deremot kände mig höst förlägen och hade velat gifva mycket till, om jag ett ögonblick kunnat tillkämpa mig det