Norrländska Korrespondenten – 20 april 1869, sida 3

aldrig mer förarga mig öfver min oklassiska näsa eller min stora mun. Dä jag blef ensam öfvertänkte jag hvad som hade tilldragit sig. Mina känslor voro mycket blandade. Naturligtvis fann jag det skamligt, att man tydligt låtit mig förstå hur ful jag var, samt omöjligheten af att kunna få någon man. Ehuru jag redan gick i mitt tjugofjerde år och oaktadt mitt fula ansigte, får jag likväl bekänna, att jag hittills hyst ett hemligt hopp om att någon kunde fatta böjelse för mig för ett hjertas skuld, som jag trodde mig kunna bjuda i ersättning. Emellertid tröstade jag mig vid tanken på, att det nu var sörjdt för lilla Mary och mig, och att min far var befriad från denna omsorg. Jag tänkte på de många beqvämligheter, som vi med en ränta af öfver 1,600 rdr, i förening med våra egna små inkomster, nu kunde förskaffa oss, och jag kände mig nästan stolt öfver mitt mindre fördelaktiga utseende. — Om min fars äldsta dotter, sade jag till mig sjelf, varit en skönhet, så hade inga pengar blifvit donerade till henne; hon hade då förmodligen blifvit gift och således hvarken kunnat hjelpa sin sjukliga mor eller sin fattige fader, som hon nu kan. Det gifves alltid en eller annan ersättning för de vanlottade här i lifvet. Man skall säkert få mycket att prata om mig