Norrländska Korrespondenten – 16 april 1869, sida 4

och stora männer tar fig illa ut... Fördenskull — ewigt hat åt trydfriheten, fom jagat bort den gamla krastfullheten! Hur stolt till ärans tempel förr man steg när pressen ide fanns och tungan teg! Berömligt, stort war då hwad helst fom gjordes, och ingen, ingen enda mucka tordes; wid herrskarns wilja lät man allt bero, och slogs för honom och sin ärfda tro. Ja, under religionens wida kappa man kunde då sin egen owän llappa och roffa åt fig både gnld och land samt skära lagrar med en annan hand; men follet, utan knot, i alla öden gick blindt för Herrans fmorda uti döden; Det war en traftffön tid att lefwa i — men då fann djefwulen upp ett trockeri, och, fom i nattens köld den rena liljan, så wissnade också den enda wiljan, och alla wille tänka, wille se samt fordra rätt stället för att be. Hwad olycksdigra, bistra pröfwotider! Jag rädes, att till slut med oss det lider: Wår gudamalt på jorden wi uu mift, Wi darra för en usel publicist, en låg plebej, fom sprätets byggnad känner, fin från sitt windsrum gissla stora männer! O, sjunlna storhet! djupt af blygd och harm! Men jag will krossa dem med hjeltearm; Ej mer de skola kackla, dessa gässen, ty jag skall lägga hand på fria pressen, ffall hejda tidens milda salhetsström — famt twinga bom att strifma mitt beröm! O, bistån mig i mörkrets matter alla! Jag eller tryckfriheten måste falla!