befolkning ben saltigaste. Man fer, huru lätt personer äfwen med hög bildning funna inweckla fia i motsägelser, då re söta förfäkta saker, fom stå i uppenbar sirid med all moral och rätt. Ty äfwen om befolkningen i detta stift är den fats tigaste — hwilket wi wilja lemna derhän — så tan wäl tetta i all werlden ej innebära något motiv för sedens bibehållande; twärtom stulle ju den omstän. digheten, att stiftets befolkning är fattig, wara ett skäl för sedens afskaffande. Men hwarföre orda om fårana skäl, tå man ur moralist synpunkt sert funde ba få präktiga skäl til hands? En annan orsat, hwarför seten ännu fortfar, fan sölas i den omständigheten, att allmogen ätminstone i wissa trakter anser vet såsom snart sagdt fin lagliga slylcighet att lemna de kringresande uns derstöd, rels derföre att brutet räknar så gamla anor, dels ock emedan hwarje viatitunt medför ett af rektorsembetet i stiftestuten utfärdadt, s t. vaaticibref, som plägar uppläsas från preritstolen i de socknar, der viatikanten genom sitt privilegii bref blifwit berättigad att uppe bära underjtör. (Man behöfwer blott ihägkomma, med hwilken wörtnad ten mindre upplysta telen af allmogen bes traktar sådana der plafater, ifonners bet vå be uppläsas från prerikstolen) Man mäste ertänna, att wederbörante henom fårana brefs utfärdande haft ett gort ändamäl i sigte men för ref; upp: nående begagnat ett högst omoraliskt medel, om man annars ej hyllar satsen: äntamälet helgar medlet. Ty att ber gagna tiggeriet såsom medel för att ber: igenom skaffa de ftuverande tillfälle att wid universitetet eller andra biltningganstalter fortsätta studierna, är wål oförswarligt och skulle snarare anstå en före ståndare för en jefuitift tiggarorten, än en rektor och filosofie dektor i ett proteftantifft land. Men ret, fom sätter Eros nan på werket, är ben hänsynslöshet, hwarmed rektorsembetet pår till wäga. Det bestämmer neml. gortyckligt, i hwilla och huru måuga församlingar hwarje viatikant eger att uppbäm understöd. Detta förfarande kallas annars att ins gripa i en annans rättiabeter. Ty, emedan gäfwan år af friwillig natur, bar gifwaren rättiahet (och den bör in gen fråntaga honom) att sjelf utwälja objektet för fin fritoftighet. Denna ins dividuella rättighet har rektorsembetet öfwerflyttat på sig sjelft och derigenom förwanclatt ven ursprungliaen friwilliga gäfwan till en flagg twångsafgnift. Men ide nog med att rektorsembetet sålunda tagit fig rättighet, fom eg. tills bör kommunerna — tet utförvar viatis cibref åt — få att säga — treti och pleti bland de studerande, utan bänsyn till deras seder och ekonomiska ställning. Jag skulle kunna uppråkna flera exempel derpå, att rektorsembetet utfärdat viaticibref åt ynglingar, hwilkas föräldrar warit i rätt goda ekonomiska omftändig beter. Jag skulle genom exempel funna wisa, huru illa de medel blifwit anwända, fom lättrogenheten bortskäntt; men dels skulle sådana exempels uppräknande leda mig för längt frän mitt ämne, dels will jag, af lätt iuserra skäl, ej gå in på det privata lifwets fridlysta område. Wi tro fullt och fast, att, om de studerande, i stället för att, såsom nu är fallet, wända fig till rektorsembetet, anmälde