(Jnsåndt.) Några ord om det s. k. studenttiggeriet i Hernösands stift. Det war en tid, vå i wårt Kira föder: nesland ten offentliga underwisningen war öfwerlemnad åt lärarne mid domkyrkoskolorna. Emeran resse ej bate någon ordentlig, af staten fas:ställd lön, utan njöto sitt uppehälle genom bidrag af fina lärjungar och enffilde personer, måfte naturligtwis de, fom studerade mid sädana ffolor, anlita den allmänna wäl: görenheten för att blifwa i tillfälle att dels gortgöra fina lärare och sjelfwe uppehälla fig wid skolan, dels resa utrikes och der wid något universitet, t. ex. wid vet i Paris, fortsätta fina sturier. De företogo fig rå att gå omkring på lant8bygden och tigga ihop ve nöt iga medlen. Snart blef vet en allmän fed, hwilken unter tidernas lopp fpritde fia öfwer hela rilet. Den tan ursältas på en tid, tå underwisningen stod på få dålig fot od) upplysningen war få ytterst liten. Huru fasta rötter denna fed slagit och huru utomortentligt ten gripit omkring fig, fan man finna deraf, att t. o. m. sedan, genom reformationens införande i Swerge och de store Wasa konungarnes berömwärda åtgärter, underwisningen kommit på bättre fot, i det att neml. Upsala universitet återställdee, dess läras repersonal förökades och förjedtes med ordentliga löner, att — såger jag — te studerande ynglingarne ändå foro oms tring på landsbygren och drefwo sitt smutsiga yrke. Trots detförargelfemäc ande i en sådan sed eller — rättare sapdt — osed, lemnade rod biskoparne den fritt lopp. Det hade annars warit desse herrars skyldighet att — i egenskap af ephorer — sätta en damm mot ret onda. Men de skulle kantänka först puffa8, innan de kunde förmå fig att göra det! Den störste oc) ädlafte telningen af Wasa stammen, den store Guftaf II Ac dolph, han, som Swerge förnämligast bar att tacka för ordnandet af untermidningswerken i riket — han befrämjade äfwen folkunderwisningen, en åtgärd, som måhända gör honom ännu större i efterwerltens ögon — denne oförliknelige konung kunde ej med likgiltiga blickar äse detta oförstämda och skamlösa tiggeri. Han låt derföre i skrifwelse af år 1820 till biskoparne bland annat hemställa: Ssuruledes den s. k. socknegången, hwarigenom de studerande sjelfwe vå bygden sammantiggde sitt underhåll, lnnde afftaffas och i def ställe en wiss afgift införas, som kyrkoherdarne kunde uppbära. Hus ruwida biskoparne då widtogo nägra åts gärder för osedens hämmande, känner inf. ej. Det är vod troligt, att de ställde sig den store konungens befallning till efterrättelse. Också finna wi seden så smäningom uppböra i födra och mellevsta Swerge. Inorra telen af ritet eller ben vel deraf, fom utgöres af Hernö sants stift fortfar ten deremot, ja, ten fortsar än i dag lika hejdlöst och med samma djerfwa anspråk som fordomtima. Hwarföre har då denna sed ej upphört i Hernösands stift? torde wara en fråga, som swäfwar på mångas läppar. Swar: emedan den blifwit uppmuntrad af fonsistorium och presterskapet i allmänhet samt rektorsembetet i stiftsstaden ifynnerhet, under föregifwande att detta stift är det mest wanlottade i riket och dess