Han beslöt derföre att icke längre uppehålla sig här, utan ofördröjligen återvända till Amerika. Men han var derföre icke otacksam. Frän Bremen skickade han — en timme innan ångbåten lemnade Bremerhaven — med posten ett penningbref till skogvaktaren Kaurich i Pastevitz, och då han redan åter befann sig ett godt stycke ute på deu blå oceanen, aflemnade postbudet brefvet till skogvaktaren. Då denne ej kunde läsa och derjemte var mycket orolig för de penningar som lågo i brefvet, så gick han dermed till jägmästaren, för att få ljus i saken. Denne bröt brefvet, som innehöll en vexel på tvåhundra thaler jemte följande rader: vMin kära Kaurich! Ni kan omöjligt föreställa er, hvilken glädje ni gjort mig dermed att ni ännu är vid lif; ty mitt samvete hade dragit mig tillbaka till Tyskland, emedan jag trodde att ni var död. Gud vare tack att kulan ej värre skadade er! Jag far nu åter till Amerika; men ersättning för sveda och värk är jag ännu skyldig er, och denna bifogas nu med 200 thaler pr. courant. Var nu ej mer förtörnad på mig och helsa herr jägmästaren så mycket. Er gamle bekante med det hvita skägget, den ni sednast såg på värdshuset i staden. Justus Merkel, s.d.bundtmakare och vildbrådstjuf.