Norrländska Korrespondenten – 13 april 1869, sida 2

uing, och vände sig om för att gå in i vaktrummet. Justus Merkel återvände till sitt hotell, ungefär med samma känsla, som den erfar, som icke har träffat tandläkaren hemma. För denna afton var han ännu fri, utan att han ännu sjelf behöfde göra sig förebråelser, och sade sig härvid sjelf, att natten ändå skulle gått förlorad, emedan han icke skulle ha kunat komma i förhör så sent på aftonen. — Men han tillbragte likväl en qvalfull natt; han blygdes för att så länge ha undvikit ett afgörande, tilla detta blifvit alldeles för sent, och hade dervid fruktan för morgondagen ännu lika lifligt för sig. Men under denna natt kom hans beslut — i fall detta ännu kunde behöfvas — till fullkomlig mognad. Ett par timmar hade han dröjt — ja väl, men fruktan för fängelse hade också kommit en starkare karakter, än Justus Merkel egde, att vackla. Nu var det förbi — nu var det sista tviflet öfvervunnet, och då han ändtligen uttröttad inslumrade och först vid full dager åter uppvaknade, erfor hans hjerta visserligen denna pinsamma känsla, som vi förnimma, då vi med en djup känsla inslumra och vid uppvaknandet plötsligen åter blifva medvetna deraf: men han tvekade dock ej ett ögonblick längre.