Norrländska Korrespondenten – 2 april 1869, sida 3

tjufskytten tvärs öfver den öppna platsen atill närmaste skogsbryn, der han kände en liten gångstig, som förde honom omedelbart fram till väderqvarnen. Då hejdale han plötsligt sin gång — han hörde raska steg i löfvet i den närbelägna skogen. Var det väl en ensam, uttröttad hjort, som stannat här eller fått väderkorn på honom? Han blef ett ögonblick stående för att lyssna, och ovilkorligen — utan att han egentligen tänkte på att skjuta ännu ett djur — förde han bössan till axeln. Då delade sig knappt tretio steg ifrån honom trädens qvistar och han såg en mörk gestalt, som ur skuggan af skogen sprang ut i det klara månskenet och med dundrande stämma tillropade honom: Så har jag dig nu fast, din karnalje! Stanna, eller jag ger dig ett skott i lifvet ho Det var skogvaktaren. Merkel igenkände honom vid första anblicken. Han såg sig redan förrådd, förlorad; och knappast vetande hvad han gjorde, endast af obestämd sjelfuppehållelsedrift, som naturligtvis ej för ögonblicket beräknar några följder, spände han hanen på sitt gevär och blef sjelf förskräckt, då redan i nästa ögonblick den skarpa, korta knallen af geväret ljöd genom skogen. Jesus, Maria och Josefb ropade skogvaktaren, i det han släppte sin bössa