Norrländska Korrespondenten – 2 april 1869, sida 3

så snart denne erfarit hvad som tilldragit sig derute i skogen (ty för honom kunde Merkel ej förtiga det), ville ej heller han veta något om deu skjutna kjorten. För tusan, Merkel! utropade han, omed den der saken vill jag inte ha något att skaffa, om jag derigenom skulle få ett helt dussin hjortar. Det här är ohyggligt. När de finna skogvaktaren i skogen sätta de hela polisen på benen, och hvar skulle man då i en hast göra af hjorten? Gör sjelf hur ni behagar, men jag far hem och vet inte om någontingo Dermed återvände han till qvarnen, spände hästen för äkdonet och for strax derpå i full fart åter inåt staden. Han väntade icke ens på sin kamrat, den han i den månljusa qvällen ej ville ha med sig på åkdonet; ty om de båda skulle blifva sedda tillsammans, kunde man lätt få anledning till ganska farliga misstankar. (Forts.)