Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1869, sida 3

samma ögonblick uppstod hos henne beslutet att fångarne skulle, kosta hvad det ville, räddas. Caro hade obemärkt följt efter fångarne och smög oupphörligt kring den byggnad, der de voro förvarade, till dess han, såsom vi hafva sett, gjorde sig igenkänd af sin matmor. Anna Maria var en stund förkrossad af den tanken att hennes man sannolikt befann sig ibland de åt döden hemfallne. Den ena befrielseplanen efter den andra genomkorsade hennes hufvud. Alla voro outförbara och måste stranda mot de utställde posternas vaksamhet, hvilken gjorde det till en omöjlighet att undkomma; redan ville hon i sitt hjertas ångest bedja sin husbondfru om räddning, när tanken på det fanatiska hat, som sydstatspatronerne hyste till Norden, öfvertygade henne om onyttan af denna utväg, som endast skulle tjena till att skärpa bevakningen af fångarne. Full af förtviflan ilade bon till sin dotters bädd och knäföll med en innerlig bön till Gud om hjelp. Plötsligt sprang hon upp, hennes ögon strålade af mod och beslutsamhet, hon hade utfunnit medel till räddning! Efter en stunds förlopp blefvo de sofvande uppskrämda af gälla rop: eld! eld! Alla sprungo halfklädda i förvirring om hvarandra vid skenet, som upplyste den kringliggande trakten likt