Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1869, sida 2

ster af absolutismen i smått, der en enda, efter ingifvelse af sina nycker, afgör öfver mängens väl eller ve och med tyrannisk hand låter behandla menniskor som osjäliga djur. Hunden bär fruktan för käppen, derföre kryper han. Tionde Kapitlet. I en skogskant stå tvenne män, stödde på sina gevär. Deras militäriska drägt, de framhviskade ord, med hvilka de stundtals ineddela hvarandra sina iakttagelser, de skarpt framför sig, öfver den af låga buskar bevuxna trakten, riktade blickarne angifva dem såsom tvenne till säkethet för en hvilande trupp utställde förposter. Vi känna dessa begge män, det är Knut och Herrman, hvilka som tappre stridsmän för mensklighetens sak slutit sig till Nordens leder och inträdt i en af dess legioner. Man ser dem alltid tillsammans; gemensamt bestrida de dubbelposter liksom de ständigt marschera vid hvarandras sida, gemensamt intaga sina måltider och njuta tillsammans sin hvila. Knut med sin varma längtan efter hustru och barn, med sin aldrig svikande förhoppning att återse dem, finner för det första hos Herrman ett alltid deltagande hjerta och för det andra ständigt ny uppmuntran. Hvar och en, som burit soldatrocken, känner huru denna binder man vid man, huru blott en dag förmår åstadkomma hvad