Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1869, sida 2

årslång sammanlefnad sällan gör: obetingad sammanhållning, bistånd i nöden, delaktighet i hvarje fara. När en soldat ser en annan soldat, ser han en som tillhör honom, som lifvas af samma intresse och på hvilken han kan lita lika säkert som på en kär broder. Soldaten står derföre högt: allt är en vilja, men också en lag, under hvilken alla böja sig, och medvetandet af en makt, som användes till fosterjordens skydd, inger stolthet, som verkar upplyftande på själen. Bakom de begge krigarne läg, gömd i buskarne, en annan gammal bekant, nemligen Caro. Nu visade sig på det framför liggande fältet, gestalten af en ensam ryttare, som hastigt närmade sig förpostkedjan. Ett hvitt kläde, som fladdrade från spetsen af den upplyftade sabeln, tillkännagaf en parlamentärs fredliga afsigter. Ånnu några minuter och ett befallande halt, som Knut tillropade honom, förmådde bonom att hålla inne sin häst och vänta tills en anryckande patrull ledsagade honom till högvakten. Carlo och Herrman igenkände hvarandra ömsesidigt, när ryttaren, eskorterad af patrullen, passerade förbi. Och det var verkligen Carlo, som beklädde en, officersplats isydarmeen; denne blef glad att oantastad befinna sig utom skotthåll för en man, som han i dubbelt afseende måste anse som fiende.