Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1869, sida 3

lade sig kring frihetens och mensklighetens fanor, återfinna vi Knut, som ännu alltjemt lefde i hoppet att återsinna hustru och barn. Vi vilja ej folja honom på de besvärliga marscher i förening med oerhörda ansträngningar, för hvilka tusendetals dukade under, ej heller i de oupphörliga strider, hvilka ej lemnade de uttröttade krigarne någon hvila. Den kärra, på hvilken vi längesedan lemnade Anna Maria och hennes lilla Annie, stannade omsider utanför Jerngrindarne till en i herrligaste grönska prunkande trädgård, och en neger med förnöjdt och leende ansigte infann sig skyndsamt för att öppna åt de ankommande. Den gamle tjenaren, som hade sökt förskaffa den bleka, lidande qvinnan, hvars belägenhet han ömkade, under resan så mycken beqvämlighet som kunde åstadkommas på det stötande åkdonet, uppmanade henne nu med vänliga ord att följa sig. De papper, hvilka intygade den förre egarens rätt att sälja slafvinnan och barnet, voro i behörig ordning. Men var här ej ett bofstycke begånget? så frågade sig den gamle mannen, som fann sig öfverraskad af den unga qvinnans värdiga hållning och intagande utseende. Ett sådant skick har ej någon slafvinna! Anna Maria blef införd i ett litet rum med uppmaning att genom hvila, hvaraf hon synbart hade största behof, söka hemta