— Jag önskar er mycken framgäng, egensinnige tysk; sök tills ni har funnit hvad ni söker. Ni skall finna en qvinna, som ej har någon likhet med den ni älskade, och förvånas öfver er därskap att försmå den lott, som en lycklig tillfällighet kastat i er väg. Jag älskar er och vill göra er till herre öfver mig och allt hvad jag eger. Här är min hand, jag tillbjuder er den! — Ilär är min hand! det sade äfven hon en gång, när hon af kärlek till mig örvergaf föräldrar, hem och allt, för att följa mig och möta en oviss framtid. Och hon har stått vid sitt handslag såsom blott en trogen och uppoffrande qvinna förmår. Anna Maria är min första och sista kärlek. Blek af vrede vände sig den stolta husbondfrun och återvände till sina rum. — Försmådd af en fattig uppsyningsman, som ej eger annat än sin hund! Jag, som blott behöfde välja bland de mest ansedda och rika friare i landet! Men jag älskar honom, denne vackre tysk, och min skall han blifva. Knut hade redan länge bemärkt den stolta damens böjelse; hennes varma blod hade redan förrådt henne, men han trodde att denna böjelse skulle gå öfver, som hvarje annan nyck, af hvilken söderns fruntimmer så lätt och häftigt fattas. Nu insåg han sin villfarelse. — Här duger ej att stanna för mig,