Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1869, sida 3

i en båt, negrerne borde redan vara här, men deras lättja känner inga gränSer, när de äro ötverlemnade åt sig sjelfve. i — För två timmar sedan! utropade Kvut förskräckt. Men de voro ej framkomna dä jag begaf mig hit. ss — Det är högst besynnerligt, sade Herrman, ty mer än en halftimma behöfva de ej när de fara med strömmen. De allvarsamma bekymmer, hvilka intogo de begge männen, förmådde dem genast taga en bat, för att i största hast efterse hvar den första båten tagit vägen. Under tiden berättade Herrman dagens händelser. Man kan föreställa sig den ångest, med hvilken Knut undersökte stranden. Slutligen fästades Herrmars uppmärksamhet på ett ställe, hvarest det nedtrampade gräset tydde på att någonting förefallit. Här funnos många spår af karlfötter och nägra alnar längre bort lemnade andra spår, förorsakade af hästhofvar, intet tvifvel öfrigt atten enlevering här egt rum; lemningar af en fruntimmersklädning, hvilka fastnat på buskarne, vittnade om valdsgerningen. — Mia bustru, mitt barn! suckade den olycklige mannen, dignande under sin smärta. Hvar skall jag återfinna dem i detta laglöshetens och våldets land? Men ve honom, när vi träffas! Han skall dyrt betala den sorg han