Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1869, sida 3

mig att lyfta er upp i sadeln och rida bort med er? Innan någon kommer er till hjelp, äro vi långt borta. I samma ögonblick prasslade det bland buskarne och i långa språng ankom Caro till stället. — Pass på, Caro! ropade den nödställda frun, och med ett språng hade hunden fattat sin karl om strupen och slagit ned honom. — Hvad hindrar mig nu, sade Auna Maria, aft hemta hit folk som tager er i förvar såsom våldsverkare och ställer er för domstol? Men jag vill ej eder skada, blott ni lemnar mig hädanefter i ro. Ni ser att jag ej är utan skydd. Derefter ropade hon till sig hunden, som morrande lydde och lemnade kreolen frihet att resa sig. Denne sprang skyndsamt upp i sadeln och ropade, när han galopperade derifrån, hotande med upplyftad hand: — Vi se hvarandra igen! Anna Maria återvände hem, innerligt längtande efter Knuts återkomst, ty hon hade hört tillräckligt talas om kreolernas lidelsefulla lynne och hämndlystnad. Sjunde Kapitlet. Mr Williamsons plantage låg, som redan är nämndt, vid passen half timmes väg från blockhuset, som beboddes af Knuts familj. Det af bomullsoch