bort utmed flodstranden till en plats, som var upptagen till odling af köksväxter, för att efterse om ej redan några spår till plantornas uppkomst kunde förmärkas, när hon plötsligt fick höra hofslagen af en häst och Carlo i nästan samma ögonblick höll framför henne. Med ett språng var han ur sadeln och stängde hennes väg, när hon ville aflägsna sig. — Härda sköna, sade han, ändtligen skänker mig ödet den lyckan att tala med er ensam. Vänd er icke bort, ni måste höra mig: Er intagande bild har så djupt inpräglat sig i mitt hjerta, att den följer mig dag och natt, beröfvar mig allt lugn och kommer mitt blod att koka. Jag har svurit att vinna er och intet offer skall blifva mig för stort, ty jag älskar er obeskrifligt. — Tystna, min herre, ett ord skall säga er allt och göra slut på edra dåraktiga föreställningar. Jag är gift och älskar min man. Aflägsna er och blygs för edra ord, som hafva djupt förfördelat mig. Derefter skred hon framåt för att gå förbi honom. Med häftighet höll han henne tillbaka och sade med en af lidelse darrande röst: — För er egen och för min skull hör mig, jag har ännu icke slutat. — Släpp mig, herre, på ögonblicket eller ropar jag på hjelp. — Sakta, sköna fru, hvad hindrar