Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1869, sida 2

och John och Caro stanna här för att i nödfall skydda er. Men hvilka faror skulle kunna hota er här, i en bebodd trakt och omgifne af menniskor, som känna er! Var ej ledsen, min pligt kallar mig och jag blir ej länge borta. — Jag är så illa till mods, när du icke är hos mig, och jag känner mig så beklämd om hjertat, som om någon olycka skulle hända oss, sade hon, i det hon med möda återhöll sina tårar. Om jag ändå kunde följa med dig! — Det låter sig ej göra, Anna Maria, jag måste skynda så fort det är mig möjligt och till hvarje pris, för att snart komma till New-Orleans. — Nå väl, efter det ej kan blifva annorlunda, så vill jag åtminstone, så godt sig göra låter, förse dig på resan. Du kommer snart åter, sade du? — Var viss att min längtan att komma tillbaka är ej mindre än din att återse mig, svarade han, i det han kysste henne med ömhet. Nägra timmar senare afreste Knut med den inskeppade bomullen floden utföre, och Anna Maria, som såg efter fartyget ännu en lång stund sedan det försvunnit bakom närmaste krökning af floden, återvände med betryckt hjerta till sitt hem, hvarest den trogna väninnan uppbjöd allt för att muntra henne. Några dagar efter Knuts afresa kom mr Williamson, hvars plantage låg vid