Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1869, sida 2

hedrande anbud blef med glädje antaget, och vi sinna nu Knut Arft med de sina och Pauline, som följt dem till New-Orleans, i hans, nära inskeppningsplatsen, af trädstammar uppförda bostad med förnöjdt sinne förtära sin middag. Dessa dagar förflöto i oförtruten flit och ostörd lycka. Da inträffade den förfärliga amerikanska penningekrisen, som med ett slag tillintetgjorde tusentals menniskors välstånd, gjorde millionärer till tiggare och skakade krediten i hela Europa. En dag återvände Knut tidigare än vanligt till hemmet och sade, omfamnande sin hustru, som bekymrad betraktade hans upprörda väsen: — Anna Maria, jag måste resa till New-Orleans, och det ännu i dag! — Min Gud, Knut, hvad har då händt? Du gör mig ängslig, står det sa illa till för oss? — Med oss har det ingen fara, men dess värre med herr Newton, om jag icke redan i dag inskeppar hela det här befintliga lager af bomull, och så snart som möjligt emottager hans instruktioner. Redan i afton måste jag begifva mig af. — År det då nödvändigt, Knut? Kunna vi ej följa med dig? — Omöjligt, Anna Maria, jag kan ej utsätta er för alla resans besvärligheter och kommer snart åter. Tom