Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1869, sida 3

samme åhörare, som, efter att hafva en stund tänkt efter, hastigt frågade: — Skulle ni vilja begifva er till södra staterna, i händelse en god plats derstädes erbjuder sig för er? — Får Anna Maria följa mig dit? blef svaret. — Det förstås, huru kunde jag väl, efter hvad jag nyss hört, tro att ni skulle vilja lemna qvar er hustru? — Ack, då må det bära till verldens ända! — Vi skola se till, sade doktorn, jag vill försöka att hjelpa er. Men huru står det nu till för er; det fattas er väl det nödvändigaste? — Anna Maria är sjuk och kan ej lemna det svaga barnet; med alla ansträngningar förtjenar jag högst litet. — Der sjuka finnas, der inträder mina omsorger. Det har en gång blifvit mitt kall; jag skall besöka henne ännu i dag, då skola vi se till hvad som är att göra. Med ett af tacksamhet öfverfyldt hjerta aflägsnade sig Knut. Men doktorn, en amerikan, sade till sig sjelf: Ett godhjertadt folk, dessa tyskar, de älska sannt och troget. Sedan fördjupade sig den träget sysselsatte mannen i sina böcker. Besöka vi åtta dagar senare det eländiga rummet, så fiona vi det tomt; men en trappa ned, midt emot sömmerskan Paulines bostad, en liten kam