Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1869, sida 3

hennes försäkran att hon för yttersta behof gjort en liten besparing, som hon nu ej behöfde, kunde förmå Knut att till hyrans betalande emottaga ett litet lån af henne och härmed var den svåraste sorgen aflyftad från hans hjerta. Men nu föll det honom i sinnet, att han ej tackat den man, som visat honom en så stor välgerning, och att han lemnat dess hus utan att med ett ord ådagalägga haru djupt rörd han kände sig af denna godhet. Till all lycka var läkarens boning ej långt aflägsen och gatan honom så bekant, att det ej blef svårt att igenfinna den; hastigt begaf han sig åstad, för att ej ett ögonblick längre fa utseende af otacksam. Ilan blef vänligt emottagen af den gamle tjenaren och införd till den man, som handlat så menskligt emot honom. — Godt, godt, afbröt honom den hederlige doktorn i hans tacksägelseyttringar; jag finner att edra ord utgå från bjertat, ty en lång erfarenhet har lärt mig att läsa i menniskors ansigten, och jag bedrager mig sällan. Sätt er, berätta mig edra öden; jag fruktar att de likna många utvandrares, att de äro en berättelse om nöd och elände. Men tala nu, kanske kan jag vara er nyttig. Knut omtalade öppet sin egen och Anna Marias lefnad för sin uppmärk