Tjerde Kapitlet. På en af de långa från hamnen utlöpande gatorna i Newyork trängde sig en sysslande folkmängd. Somliga med snabba steg ilande till deras kontor, andra åter sträfvande med tunga bördor eller forslande vagnar och äkdon af alla slag. En oupphörlig trängsel med knappt en qvadratfots utrymme för hvarje menniska. Ständiga svordomar från fastkörande åkare öfverljuda det orediga buller, som förorsakas af menniskohvimlet. En liflig gata i denna ofantliga handelsstad frambringar ett eget intryck, hvar och en visar en brådska, som gällde det att rädda ett meuniskolif. Hvad säger jag? Rädda ett menniskolif! Det fordrar i Newyork längre tid än att på utsatt stund aflemna en varubal. Ett kylande intryck gör en sådan af menniskor uppfylld gata; det är som man befunne sig ensam i en öken. Hvar och en ser i en mötande blott ett hinder för sin framkomst och den ilande affärsmannen klifver kanske öfver den i vägen lig