Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1869, sida 3

en gråhårsman och stirrar utät hafvet, sägande för sig sjelf: Hon var mitt enda barn. Och långt ute på hafvet sväfvar en båt, och de som befinna sig i densamma, kunna genom den slöja af tårar, som betäcker deras ögon, knappt igenkänna den höga dammen och sucka: Farväl, mitt hem!