ty öfver alla hjertats och lifvets minnen utbredde enkeslöjan sitt dystra täckelse. Sedan hon i en varm bön utdjutit hela sin själ och genom dess hugsvalande kraft återfått sitt sinnes jemnvigt, samt från fadrens graf medtagit en ros, vandrade hon åter till prestgården. Emellertid hade det öfriga sällskapet, som under Marias frånvaro blifvit ökadt med flera gäster, begifvit sig ut i trädgårdarne för att njuta af dess skatter. Som vanligt hade de unga skilt sig från de äldre och sedan de, under glädje och skämt, frossat i buskar och bigaråträd, vändes deras tankar till mera poetiska njutningar, till högre och varmare intressen, och stegen leddes, utan öfverenskommelse, till löfsalen. Här nedsatte de sig på en af löfsalens bänkar och drucko i fulla drag ur ungdomens och sympathiens friska och rika springkälla. Maria Pettersons väninna, den yngsta af husets döttrar, hade af församlingens skolprest nyss emottagit blomsterspråket, denna lilla poetiska tydning af blommornas tysta talan, genom hvilken månget hjerta åt dessa Floras ljufva härolder förtrott framförandet af de tankar, hvilka icke vågat sig öfver läpparna. Nog tänkte väl också skolpresten