Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1869, sida 3

Gud, att jag blott kunde gifva den frid och ro åt kusins äterstående dagar. som jag ville och önskade! svarade fru Liljeberg med hela sin naturs trofasta innerlighet. — Tack tack! du goda, ädla qvinna! utbrast Stygrell, med djup känsla — men hvad skall väl din Maria säga? — Hon skall glädjas med mig att hon återfår morbror Svante sådan hon från sin späda harndom kände honom. Men nu skola vi tänka på hur vi kunna etälla till så, att det kan blifva litet tresligt för kusin Svante. Jag har intet bättre rum att bjuda på än detta. Kan kusin trifvas här? — Men är icke detta kusins bästa rum ? — Jo, naturligtvis, efter jag vill göra det till kusins bostad. — Det är att betala ondt med alltför mycket godt; genmälte Stygrell och försökte på allt sätt förmå fru Liljeberg att gifva honom det lilla vindsrum hon hade. Omöjligt. Kusin Svante leddes in i det nästgränsande rummet, som var fru Liljebergs sängkammare, under det hon med tillhjelp af pigan och sekterns dräng ordnade det lilla förmaket så trefligt som möjligt till bostad åt kongl. sekreteraren, hvars vana och egenheter hon noga ihågkom och iakttog. En timme derefter öppnade hon dörren.