Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1869, sida 3

åter randen af den blomsterklädda grafven. Han fäste en lång, djup blick på den svarta kistan och skickade den till afskedshelsning em bukett, rik och doftande, af sköna, taggfria blommor. Maria hade bundit den; hennes vårdags drömbild hade offrat den. som ett gemensamt offer af försoning och förlåtelse. Kongl. sekreterarens sista stunder hade varit stilla och fridfulla. Alla omgafvo honom med ömhet och kärlek. Åfven magister Petterson, efter hvilken han längtat, hade räckt honom sin trofasta hand till försoning. Sin lilla förmögenhet hade han testamenterat Marias barn, hvilka, så länge hans öga kunde se och hans själ tänka, utgjorde hans hjertas käraste föremål. (Forts.)