tan man börja att datera wårt eftere blifwanre. Man kan ock lätteligen inse att en rustningsskyltighet, fom belastade hwarje swenskt mantal med en årlig utgift, eqvivalent med 150 ror och som tillika, såsom till stor rel utgående in natura preftationer, gjorde jordegaren beroende af soltaten eller båtsmannen tillika med deras befäl herr korporalen, herr fers geanten och hwad re alla heta, ffulle borttaga bondens lilla rörelsekapital, och man häpnar wid beräkningen af de fums mor, tetta indvelninggmert under en få lång tid kostat landet, hwaremot ten dansla bonden icke haft annan motfwarande utgift än att unrer fredstid erercera och under fria släppa till fina Yyns are idkare till lantets förswar — men benge delarne hafwa ju numera äfwen Sweriges allmoge fia ålande. De oerhörda summor — utnpörande omkring 6 millioner ttr årligen under en period af 185 år — fom tausla jortbruket lunnat bespara och till fin lyftning ans wända, men bwilka vet fwenffa deremot till tujwursakligen inproduktiva eler för detsamma främmanre ändamäl mastte tilsläppa, tunna nästan sänas hafwa warit tillräckliga att lyfta det förra och förqwäfwa det senare. Men wi komma till en ardra punkt af ide mindre wigt. Hwat har icke ret swenska lagskipningewåsendet kostat lan: tet i jemförelje mer ret danska? Unter det alla mål, äfwen utsökningsmål, i Danmark först besantlag af de der Line gesetan inrättade Förligelfes Commies fioaerne kostnadsjsritt, och de flesta veris genom förlikas samt humaniteten i i följd häraf dagligen ökas, wäxer antalet af bränwineadvokater, stämningsmån och teras gynnare samt rättegångarne och toftnaterne här cupphörligt. En klass af tjenstemän fom bär stå mest i bes röring med follet och fom bufmwurfatlis gen måste lefwa på dess ruin, nemliaen länsmännen, är ter oländ och obehöflig. Dessas få ech enkla göromål beförjas ter fullkomligt genom de s. k. Sante mänden, motswarande wåra fjerbingd: män, t. w. s. mån af folket, bönder i sacknen och stående direlt under fogten. En tretje omständighet af synnerlig wigt och gagn för tanska jorrbruket är att tanska regeringen inseente angelägenheten deraf, att jordbrukaren alltid till billig ränta fon erhålla nötig pers ningeförsträckning, altrig tillåtit högre ränta än 4 precent intecknas (annat än i senare tider undantagswis,) och att räntan terför sällan kunnat höja sig teröfwer. Den tanske jorrbrukaren fan terföre utan fruktan egna fia åt arunds liga jorrförbåttringar, tå ven fwenfte teremot måste kaltulera på utfuaninggmethorer för både jord oc) skog, för att uppskjuta fin ruin. Man berömmer i wårt tand blott ven, fom fan baftiat protucera starka ech utsugande slördar och innorerar att man i England beräf: nar jortwärdet efter s. k. Exhausting och ameliorating Crops (utmattande eller förbättrande fförvar). Så bedömer nus mera äfwen ten upplyfte danfle iordbrukaren fin och andras ställnina. Men wi fomma härwid in på en fjerre om: ständighet, vet måhända wigtigaste och mest inwerkande af alla de förhållonden, fom slilja ven danste jordbruktaren från ten swensle. Det är hans högre bildnina — äfwen i detta afseende har den tanska regeriv: gen warit en märtig föregångare för ten Jwenska — men ten har gtt ren swensla ide alenast 28 år i sörwäg, utan äfwen gjort tet fullkomligare, i det