fon. Omkring kl. 1 på natten uppsteg beu fremmande karlen tyst, tlädde till en del på sig, hwarefter han tände ljus och nedtog 3:ne på wäggen hängande filfwerur. Joh. Gabrielsson, som wäcktes wid att ljuset påtändes, ropare till den ofände: Ar duen tjuf? hwarpå ten ofäns be wände fia om, fattare en mid sänden stående yxa och, utav att ottra ett ord, tilldelade med tensamma Joh. Gabrislefon öfwer hjessan ett få härdt flan, att denne genast neddignade sanslös och påföljande dan afled. Hustrun och pigan, som nu blifwit wäckta, började ropa, men hotades af den olände att genast blifwa mörtade, derest de icke förhöllo fia frilla och utwisade, hwarest penningar och andra wärtefulla saker woro förwarate. Då härpä ej erhölls swar, toa den oläns de fram ett under ett bord stående, med lås försedt, skrin, sönderslog med vxan locket och tog setlar å 5 och 10 rdis var lör till belopp af 65 rer, förwarade uti en plånbok af skinn, samt 1 rer 25 öre silfwer od) koppar, liaganre uti en pung af skinn. Derefter ick han omkring och sökte i stugan och kammaren, men toa enz dast 1 stålp. foder, hwarefter han pårron sina stöflar och iklärde sig sin rock samt aflägenade fia unter hotelse att mörta ben, fom sötte följa efter honom. Upp: skrämra, wågare hustrun ech tjenstepigan ej stiga upp förrän vet hunnit blifwa tas ger, och ffynrate fia tå till närmajt bes lägna boningobus och anmälde förhållandet. Efterspaning anställdes genast, utan att mördaren, som tros wara en arbets karl från Marrs härad, funnet er. tappas. -Cm festlighet fom den 2 dennes vå aftonen firades i Klara elementarskolas reftorsklass, skildras af tidningen EStodholms-Poften sålunda: Den 2 Februari 1859 började underwisningen iden då nys bildade lärokurs för fruntimmer, fom hade till ändamål att införa qwinnan på sådana områden inom wetandets werld, hwilka förut warit för henne otillgängliga. Nåara för salen warmt intresserade metens skapsmän, hwilta insett orättwisan deruti att qwinnan skulle utestängas från möjlig: heten att tillegna sig all högre odling, hade fatt fig i spetsen för företaget. Unders wisningen fortgick genom fria föreläeningar, hwarunder eleven gjorde anteckningar, hwilka sedan granskades af lärarne. Full komlig walfrihet i afseende på läroämnen war rådande; frihet att wara när: eller fränwarande wid lettionerna äfwenså; men detta oaktadt, eller tanske just derföre, sunno lärarne att aldrig några lektioner med mera uppmärlsamhet bliswit åhörta. De elever, hwilka woro nog lyckliga att deltaga i dessa lettioner, erhöllo dels ut widgade kunskaper, dels en kraftig wäckelje att fortgå på den redan beträdra banan. De erkänna med tacksamhet att, om de uns der de 10 år fom förflutit tunnat werka något till medmenniskors gagn och uppe lysning, ha de rerföre att tacka lärokursen. Det war derföre för dem en kär pligt att ännu en gång få återse fina lärare på det gamla lärorummet för att der betyga dem fin wördnadsjulla erlänsla och hängiftvenhet. Den 2 Februari 1869 samlades på elevernas inbjudning alla de af lärokursens lärare, hwilka befuuno fig i hufwudstaden, för att gemensamt fira minnet af den dag då lärokursen började sin werksamhet. Af de 53 elever, som woro uppskrifna i den förska latalogen, woro omlring 40 när.