Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1869, sida 3

och här ser du hjelten; tillade hon och vände hufvudet emot magistern, under det att ögat ovilkorligt sänktes och kindernas rosor öfvergingo i en hög purpurfärg. — betta låter mindre trefligt för mig, genmälte rektorn och försökte att gifva ett leende uttryck så väl åt sina ord som sitt ansigte; men det har sig icke lätt i dylika ögonblick. Sjelfbeherrskningen är icke alltid sekundens barn, och sjelfva rektorn måste, emot sin vilja, gifva sin lilla skärf i öfverraskningarnas stora offerkista. — Min gode Nordin, det skall icke störa din trefnad, derpå är jag säker! återtog Maria, hvilken nu fullkomligt återhämtat sig. Nu vill jag berätta den lilla historien, tillade hon och fattade, med innerlig ömhet sin mans hand och såg på bonom med det ärliga och strålande ögat. — Jag var sjutton år, då magister Petterson var lärare för min bror. Åfven du gömmer säkert från din ungdom något minne af de der unga sympathierna, hvilka så lätt vakna, då man dagligen ser hvarandra. Detta var äfven nu fallet med oss. Mina föräldrar, hvilka gerna sågo mig tillsammans med min brors lärare, som de högt värderade och hvilken stod så mycket öfver mig i vetande och bildning, hindrade oss aldrig att sällskapa med hvarandra; men min mors kusin,