Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1869, sida 3

kongl. sekreteraren Stygrell, om hvilken du nog hört talas, och hvilken du äfven personligen känner, bevakade oss som en spion, och då vi aldrig ett ögonblick obemärkta kunde råkas, blef denna löfsal var enda tillflykt, vår mötesplats. Morbror Svante upptäckte det snart och en gäng, då jag med mina föräldrar var på en resa, lät han rothugga hela löfsalen, hvilken vid vår återkomst var nedhuggen. Vår bestörtving och sorg är lätt att förstå, äfvensom min fars rättmätiga vrede öfver detta djerfva tillgrepp, som gaf min far anledning att tillsäga morbrot Svante att lemna prestgården, hvilket han äfven måste göra, sedan han först försökt att misstyda vår blyga, nästan barnsliga kävsla, våra oskyldiga samtal och möten. Samma höst lemnade magister Petterson mitt hem, och min bror sattes i Söderköpings skola; men deuna händelse, så obetydlig den än kan synas, var — det är åtminstone min sorgliga öfvertygelse — den första orsaken till den aftyning, som snart derefter synbart försvagade min far. Hans hjerta kunde icke uthärda den tanken, att den ringaste skugga skulle falla på hans Maria! En tår fuktade fru Nordins öga och en suck höjde hennes bröst. (Forts.)