— Jo, jag tackar jag för discipel! Vacker discipel, utbrast den ena. Inte mer och inte mindre, än hustruns älskare! — År då rektorn alldeles galen, eller vet han inte af spektaklet? inföll den andra och lutade hufvudet fram så långt möjligt var. Han är ju röd som en pion! Stackars gubbe! Magistern hade aflägsnat sig från Maria, och de välborne hade helsat henne nådigt och med många försäkringar om den glädje hennes nåd kände, att äterfinna mamsell Maria som rektorska. Löjtnanten, hvilken i bokstaslig mening nu åter fann bondsonen stå i sin väg, hade helsat henne med en riksmarskalks värdighet. Maria fördes af löjtnantens far ut till bordet och suckade inom sig: Ack! om jag vore hemma hos min lilla gosse; just som rektorn, hvilken i promenaden till bordet med sin dam var i ledet efter Maria, vänligt sade till henne: Nu har du roligt, min lilla Maria! På eftermiddagen föreslogs en promenad till stora trädgården. Man skulle äta fogelbär och bigaråer. Maria hade velat gitva mycket, för att slippa promenaden. Ack, hon visste ju huru allas blickar skulle bevaka henne! — Nog skola vi följa henne! sade själsvännerna till hvarandra och lurade ständigt i beones grannskap. De hade